Köpingsvik förr och nu - liten historisk exposé

"Öland är lika mycket en dotter av havet som någon korallö i Söderhavet."
För c:a 400 miljoner år sedan låg den s.k. Baltica-plattan nere vid ekvatorn.Slammet från urtidshavet där innehöll bl.a. bläckfiskar och kräftdjur som under årmiljonernas gång avsattes och förstenades och efter plattans långsamma vandring mot norr nu visar sig som fossil i Ölands kalkgrund: orthoceratiter, trilobiter och kristalläpplen bland andra.

När den kilometertjocka inlandsisen, som täckte Nordeuropa under lång tid, drog sig undan från södra Sverige för c:a 13.000 år sedan började arktiska djur och växter vandra in och så småningom nomadiserande jägare och fiskare.

De äldsta bosättningarna på Öland är mellan 9.000-10.000 år gamla. Under denna tid låg kustlinjen 10-20 meter över nuvarande havsnivå, dåtidens norra udde låg i närheten av Bruddesta strax norr om Äleklinta. Östersjön var då en stor insjö, den sk. Ancylussjön, med namn efter sötvattensnäckan Ancylus fluviatis. När vattenståndet för omkring 6.000 år sedan höjdes i Kattegatt och Skagerack så strömmade saltvatten in i Ancylussjön och Litorinahavet bildades med namn efter saltvattensnäckan Litorina litorea. Strandvallar både från Ancylussjön och Litorinahavet kan följas över stora delar av Öland. Ett exempel på en sådan strandvall i Köpingsvik är den s.k. Hästryggen i den norra kanten av Prästhagskogen.

Stenåldern (c:a 4.000 - 1.800 f.Kr.)
En av de äldsta säljägarboplatserna från bondestenåldern för c.a 4.500 år sedan har man funnit i Köpingsvik. Strandavlagringarna av kalkstensklapper har bevarat föremålen osedvanligt väl, särskilt föremål av ben, horn och djurtänder, men även stenredskap och stora mängder krukskärvor har påträffats. Människorna levde av säl, vildsvin, fisk, nötboskap, tumlare, älg, hare, får/get och fågel. Även ben av hund förekommer. Fynden lämnar ett viktigt bidrag till kunskapen om fauna och matvanor på Öland under stenåldern.

När man 1975 skulle sätta upp en lekställning på Köpingsviks skolgård. så påträffades strax under markytan tre välbevarade skelett av två vuxna och ett barn i sexårsåldern i en och samma grav. I graven fanns också ett flertal redskap och gravgåvor, en flintyxa, en kniv, två mejslar av bergart, två benharpuner och ett knippe benpilspetsar.

Bronsåldern (1.800-500 f.Kr. )
Fynd på Öland vittnar om vida handelskontakter, genom vilka man fått den åtråvärda varan som rå brons, halvfabrikat eller färdiga porodukter. Ön låg i en knutpunkt för de viktiga vattenvägarna - havet var då mer sammanbindande än skiljande.

Anknytningen till havet kommer fram i det sätt man valde läge för sina stormäns gravar: nära havet, hög dominerande belägenhet med utsikt över detta och väl synliga till havs.

Blå Rör, Ölands mest kända bronsåldersröse, ligger mellan Köpingsvik och Borgholm. Idag har landhöjning och förbuskning givit röset en mer undanskymd plats.

Järnåldern (500 f.Kr-1.050 e.Kr)
Skedemosse strax sydost om Köpingsvik, var troligen en central offerplats för Öland. Mest intensiva har offren varit under perioden ca. 200-400 e.Kr., då mängder av vapen som svärd och spjut kastades i vattnet. Från denna tid härrör också de sammanlagt 1,3 kilo tunga arm- och fingerringarna, ett av landets största samlade fynd av smyckeguld.

Från den yngre järnåldern från c:a 600 fram till 800-talet har man gjort omfattande fynd i Wannborga, 1 mil norr om Köpingsvik. Fynden visar att många olika hantverk bedrivits på platsen; tillverkning av textilier, brynen, kvarnstenar, sländtrissor och pärlor, kammakeri, bronsgjutning samt järnsmide. Det är troligt att många av produkterna fått nya ägare vid den närbelägna handelsplatsen i Köpingsvik.

Den långgrunda viken, Kaupingavijk, var en bra och skyddad hamn och här låg en betydande handels- och marknadsplats sedan vikingatid. Handelsplatsen nådde sin absoluta höjdpunkt under 950-1100-talet. Handelsmän kom från främmande land med salt, humle och vackra tyger. På resan ut igen tog de med sig de varor de köpt av Ölands bönder, men även kalksten som slipats till golv och gravhällar. Det verkar som om den äldsta stenindustrin på Öland kan spåras till just Köpingsvik

Under 1200-talet innebar den successiva uppgrundningen av viken och ändrad skeppsteknologi att handeln överflyttades till Borgholm och senare till Kalmar. Fortfarande finns indikationer på platsens stora betydelse för tusentalet år sedan; den väldiga storleken på Köpings kyrka, runstenar och runstensfragment funna i anslutning till kyrkan, fynd av flera nedgrävda skatter i samhällets närhet samt ett stort antal vikingatida gravar. Dessutom var Köping tingsplats för Slättbo härad under medeltiden.

Medeltiden
1350 drabbades hela Norden av digerdöden. På Öland slog farsoten hårt, hela bygder ödelades. Århundraden senare berättades, att i Persnäs socken överlevde så få, att de rymdes stående på en gravsten på kyrkogården, Digerflisa.

Under 1400-talet började danskarnas härjningar, de skulle plåga ölänningarna under flera århundranden. Ett stort antal av Ölands kyrkor plundrades och förstördes. Fienden tog allt av värde och över hälften av Ölands kyrkklockor blev bortrövade

Legenden om Klockängen i Prästhagsskogen
I augusti 1677 landsteg och skövlade danskarna på flera ställen längs den västra kusten på Öland. De misslyckades med att intaga Borgholms slott men seglade i stället norrut. I Köpingsvik beslöt sig prästen Olaus Wallinus och bönderna att försöka rädda kyrkklockorna genom att draga dem på en flakvagn upp i Prästhag och gräva ned dem djupt i jorden på Björkhorva som sedermera kallats Klockängen. Enligt sägnen räddade de klockorna men lillklockan sprack och under stora uppoffringar av församlingsborna fick den gjutas om sju år senare.

Boa Aulén har i boken "Ölands klockor - sanning och sägen", (Ölandsringen, Borgholm, 1994) givit en mycket fängslande skildring av hur denna räddningsaktion kan ha gått till.

Köpings kyrkor
Under 1000-talet fanns sannolikt i Köping en s.k. stavkyrka med lodräta ekplankor. Den första stenkyrkan hade för sin tid enorma mått, nära 42 meter lång. Måttet kan jämföras med Knut den heligas kyrka i Lund från omkring 1080 som ’bara’ var 35 meter. Enligt källan var syftet klart att göra Köping till Nordens dåvarande största kyrka och Sveriges första biskopssäte.

Den medeltida stenkyrkan stod mellan 1100-talets mitt till 1805, då den delvis revs. Från början var det en tornlös absidkyrka. Under 1200-talets orostider byggdes den ut som sockenfästning eller s.k.Klövsadelskyrka. Långhuset var treskeppigt välvt med fyra par valvpelare, varav rester idag står som grindstolpar vid tre av kyrkogårdsgrindarna.

Efter teckning av J.H. Rezelius 1634.
1805 byggdes en tredje kyrka. En del av de gamla murarna användes men kyrkan utvidgades ytterligare och blev Ölands största kyrka. Den var en s.k. salskyrka och den ansågs också vara en av de vackraste. Belåtenheten med den stora, fina kyrkan varade dock inte länge. Ragnhild Boström, nestorn bland kännare av Ölandskyrkor, berättar i "Boken om Köping och Egby socknar":

"Mycket snart började murarna spricka och sydmuren buktade utåt på ett hotfullt sätt, vilket i sin tur innebar stora risker även för takstolarna på södra sidan, yttertaket och trätunnvalvet. När man försökte ställa byggmästare Pettersson till svars, lyckades han krångla sig undan. Först påstod han att man hade lodat på fel ställe, när det gällde sydmuren. Sedan skyllde han det dåliga arbetet på en gesäll, som hade lämnat sin anställning hos honom. Enligt en ortstradition söps det också mycket vid bygget, trots att sockenstämman både 1805 och 1806 förbjudit krogen vid "Dahlen" (senare Tingsdal) att sälja öl och brännvin vid kyrkan."

Med tvärgående järnstänger förankrade i stora plattor på murarnas utsidor sökte man staga upp långsidorna och kyrkan användes till mitten av 1940-talet då man blev tvungen att stänga kyrkan på grund av ökad rasrisk. !953 revs den gamla kyrkan utom tornet. Vid rivningen fann man att material från klövsadelskyrkan använts vid bygget av 1800-talskyrkan. Ragnhild Boström ger en livfull skildring av det första fyndet:

"Då och då regnade det, allt påminde om död och förgängelse. Uppe på norra långmuren höll några man på att spätta loss stenarna, då en av dem håller upp en sten och med förvåning i rösten säger: 'Jaså, dom tippade också förr i världen! Här är kryss och ettor målade med röd färg'.
Med ens var hela stämningen av förgängelse utbytt mot glad förväntan. Medan stenen varsamt hissades ned, försökte jag dämpa mina förhoppningar. Kanske hade skolbarnen, som varje dag brukade se, vad vi hade för oss, med färgkritor målat på stenarna för att skoja med oss? Men när den präktiga stenen stod på golvet, såg man tydligt, att den mönjeröda färgen delvis doldes under lager av både medeltida kalkbruk och av 1800-talsbruk."
(Ur STF:s årsskrift 1974 om Öland. Foto Sören Hallgren)

Sammanlagt fann man ett 60-tal runstensstycken, det största fynd av målade runstenar, som gjorts i Sverige. Många av dem förvaras nu i kyrktornet på den nya kyrkan - mindre än sina föregångare - som invigdes 1955. Delar av nordmuren och kormuren är bevarade och markeras inne i den nuvarande kyrkan med röd sten i det för övrigt gråa kalkstensgolvet. För bygget använde man material både från klövsadelskyrkan och 1805 års kyrka, ja, även ett runstensfragment från 1000-talet är inmurat bredvid sakristians ytterdörr.

Badorten Köpingsvik
Runt sekelskiftet 1900 hade Borgholm etablerat sig som en bad- och kurortstad. Rederiaktiebolaget Svea hade fast passagerarbåtstrafik sommartid från Stockholm till Borgholm och hade engagemang i Badrestaurangen och pensionat där.

Men Köpingsvik hade en egen attraktion: den kilometerlånga, långgrunda och barnvänliga bukten med den vita sanden och det kristallklara vattnet. Under 1920-talet uppförde den legendariske källarmästaren Wiktor A. Algurén det första pensionatet, Strandbaden, ända nere vid strandkanten, här på ett kort från omkr. 1926.

I mitten på 1930-talet uppförde sedan Sveabolaget Badrestaurangen Sinus med badhytter, brygga, hopptorn och ett imponerande flaggspel. De första åren avskärmades stranden med stängsel och man fick ha klippkort för att komma till stranden, men numera är det bara parkeringen som kostar. Åren före, under och närmast efter andra världskriget var det cykelturister som dominerade, många med enkla topptält i packningen. På -50talet utvecklades bilturismen snabbt, campingplatserna byggdes ut och fylldes med allt större tält. Nu är det husvagnar och husbilar som dominerar. Antalet fritidshus ökade starkt under de goda åren på 1970-80-talen, en del av sommarstugorna omvandlas nu för boende året runt.

Antalet permanentboende i Köpings församling 2003-12-31 var 2.011. Sommarboende uppskattas till c:a 400. Turismen är en mycket viktig inkomstkälla i Köpingsvik. I området (inklusive Lundegård) finns c:a 1800 campingplatser och 370 stugor/pensionatsrum med 1250 bäddar. Det beräknas att c:a 300.000 personer besöker Köpingsvik under sommarhalvåret.


Tingsdals järnvägs- och poststation 1940

Källor

  • Köping-Egby Hembygdsförening. En bok om Köping och Egby. Borgholm 1994.
  • Boa Aulén, Reine Medelius. Ölands klockor - sanning och sägen. En bok om öländska kyrkklockors öden genom fyra hundra år. Ölandsringen, red. Boa & Bitte Aulén. Borgholm 1994.
  • Ragnhild Boström. Guds hus - människors värn. STF.s årsskrift Öland, s. 53, Stockholm 1974.
  • Anders Martinsson. Öland ur havet. STF.s årsskrift Öland, s. 119, Stockholm 1974.
  • Ölands Folkhögskola. 1000 år på Öland, Ölands Skogsby 1999.
    upp